eelinsjberg

Det är många som har frågor kring mig och Kristian, folk har frågat på facebook, i verkligheten och här på bloggen. Kan passa på och skriva hur allting är och så.

---

http://open.spotify.com/track/3LuOoyDzXfVpdqNKsBMVuz


För er som inte visste så var jag och Kristian tillsammans förut också, i 11 månader. Vi hade ett förhållande som alla drömde om, alla var avundsjuka på oss och önskade sig vårat förhållande. Varenda människa som såg oss sa att vi var det sötaste par dom hade sätt. Och även jag höll med om det, vi var jäkligt söta. Vi var störda ihop, vi älskade samma grejer och vi hade bra humor båda två. Förra vintern hade vi snöbollskrig & vattenkrig i mitt rum och vi har nog aldrig garvat så mycket i hela vårat liv. Jag mådde bra med honom, helt klart bäst. Han var som en tredje son för mina föräldrar, han hade kommit in i familjen och förändrat oss på ett bra sätt, han fick mina bröder och föräldrar att må bra. Ibland trodde jag nästan att dom älskade Kristian mer än mig.
Men i augusti i år tog det slut pga ett missförstånd. Eller ja, jag uttryckte mig fel helt enkelt som fick det att låta som att jag gjorde slut. Men jag kom tillbaka ungefär 1 dag senare men då hade Kristian redan tappat känslorna, och i stort sätt "glömt" mig. Jag sårade han mycket genom att "göra slut", och under tiden det var slut mellan oss så mådde jag så sjukt dåligt. Jag grät mig till sömns i en månad, fick alltid ha någon kompis sovandes hos mig för att få åtminståne några timmars sömn. Jag grät var och varannan minut, jag grät i skolan, jag grät om jag gick själv ute, jag grät vid matbordet, jag grät inför hela min familj. En gång grät jag 5 timmar i sträck utan att sluta. Jag tog en överdos för honom. Dock så lyckades jag inte så bra med den, eftersom jag står här idag. På allt det där, så var han riktigt elak mot mig. Han kallade mig dom elakaste sakerna någon nånsin har sagt till mig, och dessutom så blev han tillsammans med min bästavän för att bevisa att han klarade av att få någon så nära vän till mig att falla för honom. Dock så gjorde hon det bara för att såra mig. Vilket hon gjorde riktigt ordentligt.

Efter 2 månader kom Kristian tillbaka till mig, fick en dag ett sms från honom där det stog att han saknade mig och att han inte hade glömt mig än. Vilket jag hela tiden hade anat, eftersom att han hotade alla killkompisar jag hade tills dom slutade höra av sig till mig. MEN, jag tänkte inte ta tillbaka Kristian, eftersom jag inte ville gå igenom samma helvete igen om vi skulle göra slut en gång till. Men jag träffade iallafall honom för att se vad han hade att säga och han sa förlåt för allting han hade gjort och han skämdes väldigt mycket, och han sa att han skulle göra allting för mig, att han var gamla Kristian och att det skulle hålla föralltid den här gången. Och innerst inne så älskade jag honom, det var han som hade fått mig att uppleva riktig kärlek och jag ville ge honom en till chans. Det var som om båda hade gett varandra en ny chans, eftersom jag hade sårat honom och han hade sårat mig. Så vi försökte igen och blev tillsammans. Det kändes bra ett tag, jag kände mig lycklig igen. Men ju fler dagar som gick så kändes det inte bra på något sätt. Det kändes inte som förut, han hörde inte av sig lika ofta, han bråkade för småsaker och la skuld på mig för alla bråk. Jag mådde dåligt över det, men älskade honom så himla mycket för att kunna säga något om det till honom. För om jag sa nåt, så skulle det bara bli knas och jag hade fått ett svar som "men det är ju ditt fel" eller "men det är ju du som startar allt".
Och igår hade vi bråkat hela dagen, och på kvällen så skrev han till mig att vi kanske inte var menade att vara tillsammans. Jag fick en rejäl chock över det, för jag visste inte vad jag hade gjort och vad som höll på att hända. Men hans anledning att göra slut var för att jag alltid fick honom arg och irriterad. Han orkade inte gå runt och vara det hela tiden, han hade tydligen varit förbannad sen då vi blev tillsammans igen. Men det som är konstigt är att vi inte alls bråkade så jätte ofta, så varför var han förbannad? Och när vi var sams så var han alltid glad och snäll. Och om han gick runt och var arg HELA tiden, så varför kallade han mig för älskling? Varför sa han att han älskade mig?

Iallafall, så bröt jag ihop igår, mina tårar förvandlades till blod, mina ögon kunde inte se längre. Jag var där igen.. Jag hade hamnat på samma plats som för någon månad sen. MEN, efter ett tag så fick jag tanken "varför gråter jag?" Och det enda svaret jag kunde komma på var "för att jag tänker på hur det var förut". Den enda gången jag kan bli ledsen över det här nu, är när jag tänker på hur bra vi hade det förut. På hur det kunde bli såhär, hur vi kunde hamna där vi är nu.
Men det sköna är att jag känner redan idag att jag mår bra. Jag gråter inte mer, och kommer förmodligen inte att göra det heller. Eller kanske någon enstaka gång, för att jag blickar tillbaka på alla skratt vi har delat tillsammans. Men som alla andra säger, så kanske jag är värd någon bättre? Enligt mig var Kristian helt klart bäst, den underbaraste som finns, den som kunde göra mig riktigt jäkla glad. Men det var förut.. Inte nu längre. Och för en gång skull kan jag säga att det här nog är det bästa för oss båda. Om jag nu gör honom så ledsen, och han gör mig så ledsen, är det någon idé att vara tillsammans då? Jag försökte göra väldigt mycket för Kristian, men det räckte inte. Och jag hoppas att han kan hitta en tjej som kan göra allt för honom, och som han mår bra med.

Jag ska inte vara ledsen, det finns fler fiskar i sjön. Det finns så många killar som hundar efter mig och skulle kunna göra så mycket för mig. Kristian gjorde exakt allting för mig, men som sagt, det var förut. Så som jag känner, så slängde han bara skit på mig nu i slutet. Jag känner att jag var som något slags andra handsval, någon som han vet alltid stannade kvar oavsätt hur mycket han dissade mig. Så därför kändes det bra att han gjorde slut på något sätt, eftersom jag själv var för rädd för att göra det misstag som jag gjorde innan.
Men iallafall så känner jag redan att jag är på god väg, jag och Kristian hade det inte bra nu i slutet. Kändes det inte som iallafall. Han har bevisat för mig nu att han inte vill det här, om han inte hade gjort slut så hade jag förmodligen varit lika kär som jag var för 2 dagar sen. Men när jag "gjorde slut" men honom så tappade han sina känslor för mig, precis som jag gjort nu. Alla är inte borta helt, verkligen inte men en dag är dom det. En del försvann, när han inte ville längre och när jag till sist insåg att det här nog är bäst. Jag har lärt mig att man nångång måste släppa taget och gå vidare.

Kanske kommer han tillbaka någon gång, och kanske klarar vi av att bygga upp det till något bra igen. Det är slut på detta kapitel, men kanske finns det ett till. Det får vi se. Men just nu är det över, och ska jag leva mitt liv precis som jag vill, utan att någon ska kunna styra över det. Jag mår bättre när jag lever mitt liv såhär.
Live life, love life!