eelinsjberg

Jag hatar att jag älskar dig. Det blir svårare för varje dag fan. Tänker på dig hela tiden, tänker på den korta tiden vi fick tillsammans. På den korta tiden fick jag mitt livs bästavän, någon jag kunde litade på till 110%, någon jag såg mig själv i. Var du tvungen att sabba det? Var det värt det? Jag önskar att jag kunde ta tillbaka dig. Men som jag sagt, i dina ögon skulle jag bara se svek. Det är nog inte det att du var tillsammans med Kristian, utan att du kunde svika mig så mycket. Jag tänker inte på förhållandet ni hade, utan på sveket. Du erkände själv att du inte var kär, utan att du bara gjorde det för att du visste att det sårade mig så jävla mycket. Fyfan asso. Men det som är jobbigast är att jag behöver dig. Tänk dig att du behöver något som du aldrig kommer få. För jag kan VERKLIGEN inte ta dig tillbaka för det du gjorde. Visst, jag var inte någon ängel innan allt hände, men jag skulle aldrig någonsin gå så långt som du gjorde. Tänk dig att Chricke dumpar dig och jag haffar honom. Och du ser oss tillsammans, hålla varandra i handen. Alltså skulle du ens kunna tänka dig det? Kan du ens förestella dig hur jävla ont det gör? Du och Kristian var dom enda som jag kunde lita på, på riktigt. Och så gjorde ni sådär. Jag kände mig så jävla förnedrad, så ensam och så trasig. Det var som om ni båda lekte nån jävla lek med mitt hjärta. Som om ni tog det, hoppade på det, spottade på det, kastade runt det, och till sist skärde ni sönder det totalt. Sen gick ni därifrån och skrattade.. Det gör så jävla ont. Jag är glad att jag fick tillbaka Kristian och jag trodde att allt skulle kännas bättre då. Självklart fick det mig att må 1000 gånger bättre, men långt ifrån perfekt. Sara, vafan. VAR DU FUCKING TVUNGEN ATT FUCKA TILL DET SÅHÄR MYCKET? Jag pallar inte gråta mer, för jag skäms. Jag skäms över att det är jag som gråter och mår dåligt, varför ska jag göra det egentligen? Det är ju inte jag som har gjort något fel. Jag är egentligen inte den personen som visar mig svag, är den som låser dörren om mig och lägger ihopkrupen i sängen när jag vill gråta. Är inte den som snackar om saker och ting med andra. Men på senaste tiden har jag visat mig svag för varenda lien jävel. Gråtit, pratat, brytit ihop helt enkelt. Allt för att jag inte pallar ha all jävla smärta innom mig hela tiden. Det känns lite bättre om man får gråta. Och den här texten skriver jag för att skriva av mig lite, min hjärna är proppad med massa tankar om allt. Vill bara skrika, vill slå sönder nånting, vill bara .. Alltså kan inte ens beskriva. Så jäkla många känslor som vill ut. Egentligen vill jag bara ringa dig, be dig träffa mig, springa fram och krama om dig, säga att allt är bra nu.. Men det här hindrar mig. Jag är så besviken.. Efter allt vi gjorde och sa till varandra. Alla minnen stannar kvar på dom stunder som vi skrattat, och just då önskar jag att vi inte ens hade träffat varandra. Tänk hur bra allt hade varit då. Fuck det här seriöst. Jag älskar dig, men hatar det du gjort.. Och det du gjort är oförlåtligt.