eelinsjberg

jag hatar det här. nätterna som är fulla med ångest. jag kan inte vara ensam på natten, behöver någån som kan prata med, klarar inte av tystnaden. jag är rädd och förstörd av saker som har hänt tidigare, ärrad av saker jag sätt som liten och halft dödad av saker som har satt sig i mitt minne. klarar knappt av att tänka längre, hatar att lägga mig ner och sova för ALLT kommer upp då, varenda gång man stänger ögonen. bilder.. fyfan. folk vet egentligen ingenting om mig, och på ett sätt gör det allt svårare. varför tror folk att man gör massa saker, och fuckar upp livet för? uppmärksamheten eler? nej, inte direkt. har aldrig varit den sorten av människa som vill ha uppmärksamhet, det har väl bara blivit så antar jag. jag vet vad folk säger om mig till mina bröder, och jag vet vad dom tänker.. jag vill inte vara såhär, men jag antar att jag gjort mig själv till den personen. bara för att jag själv måste få ut allt och må bättre. jag kan inte alltid tänka på vad andra ska tänka och hur mycket jag skadar dom andra, när jag själv är fööör skadad för att ens orka bry mig. mamma, du som kämpar så mycket. förlåt för att jag förstör dig mer och mer, jag önskar att jag kunde ge dig den styrkan du behöver. jag ser hur ont det gör i dig, och jag hör dig när du är ledsen.. är inte dum. men lovar, det kommer en dag då vi kommer ha det som förr, lovar dig.
skakar av ångest attackerna, fitt tankar kan ni bara försvinna från mitt huvud. kan ni tagga åt helvete bara och lämna plats till nåt annat istället.. behöver nån fucking sorts av hjälp innan jag fuckar ur på riktigt. innan jag dödas av mitt eget huvud. är som en zombie ibland, som om jag får nån sorts av psykos som fuckar upp hjärnan på riktigt. kan sitta still på en stol i flera timmar och bara stirra samtidigt som hjärnan visar bilder på allt jag vart med om. på riktigt, de här dödar mig.. fucking psyk.